Hej alla fellow brudar, tanter, surkossor och allmänt mensiga kakmonster :)
(Ja ni vet mkt väl hur vi kan vara!)
Efter att förra året blivit diagnostiserad med PCOS (nåt man får slåss för! kan tiläggas) så har jag under ett års tid misslyckats KAPITALT med att fixa detta med min kost. Tidigare (ca 3 år sen) åt jag stenålderskost och sprang nån mil om dan, mådde prima och var i otroligt bra form. Men har inte hittat motivationen eller energin att gå tillbaka till den livvstilen igen, framförallt har sockersuget stått i vägen. Har klarat 2 dar, kanske 4 i bra perioder, men sedan tryckt i mig massa kolhydrater och socker och vaknat med ömma muskler och bulldog-ansikte dagen efter. Anledningen till att jag nu testar metformin är att jag börjat bli tunnhårig! Ve och fasa, helvete och handgranat! Vägrar acceptera detta! Man kan ju för fan inte gå omkring utan HÅR heller??
Jag är en av dem med PCOS som haft "tur", jag är förhållandevis smal (BMI 22), och har tack vare tetracykliner fått superfin hy utan en enda finne. Så jag har lyckats dölja mitt problem för omvärlden (utom för pojkvännen såklart.. jesus vad han har fått ta skit!) men när jag nu upptäckte att om jag står under en skarp lampa och tittar lite uppåt.. DÅ SER JAG MIN SKALP! då blev det lite för verkligt och lite för läbbigt. Piller tack!
Hade tur nog att få träffa en mkt samarbetsvillig läkare, Dr Stafford på Westminster and Chelsea hospital (bor i London) och jag var förberedd på skepticism och kostråd IGEN.. men tvärtom sa han "jaha men ska vi testa Metmorfin då? Och sen ett piller som totalblockar testosterontillverkning? Låter det bra?".
OM DET LÄT BRA?
Har inte bemötts med så mkt respekt och känt mig så lyssnad på under hela denna jäkla process. En kvinnlig läkare på SÖS lyckades faktiskt en gång övertala mig att lära mig LEVA med PCOS eftersom det faktiskt är en helt naturlig statistisk variant och inte en sjukdom. Det är nog extremt lätt att säga för nån som inte upplever extrema cravings, knappt kan kolla på mat utan att gå upp i vikt, har såna extrema energidippar att de somnar på jobbet och börjar få musche!
Fan vakna and smell the coffe liksom, jag må vara en förhållandevis stark och confident kvinna men någon måtta får det vara. Denne Dr Stafford har nu satt mig på 500 mg två gånger om dagen av Metmorfin. Om 4 veckor ska jag dit igen och vi ska reviewa hur det går, hur jag mår och om vi ska sätta in testosteronblockeraren, vad den nu hette. I övrigt äter jag även p-pillret yasmine som har hjälpt med håret som började poppa upp här och där.
Jag hoppas nu att denna formidabla cocktail av kemiska lösningar skall hjälpa mig njuta av livet igen. Jag är 25 år och har nu slösat 2 år på att må SKIT både fysiskt och psykiskt av detta, och lite VERKLIG hjälp på traven vore härligt.
Jag har nu käkat Metformin i 4 dar, och jag mår skit! Tänker inte hymla med det. Första dagen var jag extremt trött. Somnade på jobbet! Vaknade av att en kollega kom in med nåt viktigt papper och jag flög upp med huvet från skrivbordet och började babbla på svenska. Hon såg mkt förvirrad ut och tyckte jag borde gå hem för dagen. Vilket jag gjorde. Och sen dess har jag legat i soffan. Tyvärr råkade starten av Met hända samtidigt som min mens kom (jag har mens varje månad) så det är svårt att avgöra vilka fysiska effekter som kommer av vad. Jag mår alltid förjävligt innan och under mensen. Blir svullen i hela kroppen. Det är så deprimerande att gå upp på morgonen och se sig i spegeln, och mötas av Winston Chuchill. Svårt svullen och med små igenproppade kinesögon som ingen eyeliner i världen kan rå på. Mensvärken, humörsvängningarna (från djupaste sorg till extrem trötthet till sån irritabilitet att jag vill kasta mig själv eller någon annan ut genom fönstret) har inte gjort det lättare.
Jag har en skön kombo av influenskaliknande symptom (feber, ömhet i kroppen, huvudvärk och ont bakom ögonen, trötthet), mensvärk och slutligen en härlig kavalkad av så kallad GI = gastro-intestinal problems.
I mitt fall innebär det att jag har ett nästan konstant magknip (ni vet av den sorten att man måste ligga helt still för varje rörelse gör att det kniper till riktigt ont i magen, en diffus men sjukt jobbig smärta), går på toan minst 1 gång i timmen (vilket i ärlighetens namn är trevligare än att vara förstoppad) och har extremt mkt gaser i magen.
Nu tänker du kanske "helvete, det där låter helt outhärdligt". Men nej. Har man gått igenom den konstanta pressen av att försöka leva ett härligt liv med PCOS, så vet man att temporär smärta som den här är fullständigt.. oviktig. Jag har hellre diarre och kramper i 2 månader än att gå och balansera på en tunn tråd av hopp, besvikelse frustration och sorg som har varit min vardag sista året. Man känner sig som ett måndagsexemplar. Om Met nu kan hjälpa mig med de här symptomen samt att gå ner de 4 extra kilo som verkar sitta KLISTRADE på mig vad jag än gör , då kommer jag bli mkt mkt glad.
Sista året har jag gjort det till en vana att klä mig helt i svart. Nu är jag blondin, och passar inte så bra i svart. Men jag har verkligen inte brytt mig. Med den konstant svullna "gravidmagen" och de oförutsägabara perioderna av svullenhet, har svarta kläder känts som den enda utvägen. Man klär ner sig för att inte synas. Vilket är sorgligt. Jag vet att jag är en ganska vacker ung tjej. Har många fina drag och har haft tur i det genetiska lotteriet på många sätt. Jag älskade att klä upp mig förut.. gå och shoppa.. visa lite hud, få komplimanger, synas! Och dit ska jag igen, så är det bara.
Och tills det händer tänker jag använda den här bloggen att spy ur mig den frustrationen som så lätt uppstår när man kämpar mot hormonerna. Om nån annan kan läsa och finna lite tröst i att de inte är ensamma (vi är så äckligt många, jag känner verkligen med er tiotusentals därute som har gått igenom samma sak som mig!) och kanske dela med sig tips och råd och erfarenheter av olika behandlingar... så är det bra.
För att sammanfatta var jag befinner mig såhär 4de dagen efter insättning av Met:
1) Frekventa toalettbesök. Högljudda sådana.
2) Gaser. Stinkande sådana.
3) Dålig aptit som sjutton (mkt ny känsla för mig! love it!) Får tvinga mig själv att äta.
4) Magknip.
5) Soffan är mitt hem.
6) Jag har influensa. Oklart om det hör till eller är en tillfällighet.
7) Vid mkt gott mod! Bara det faktum att min aptit gått ner vilket ALDRIG händer mig annars (inte ens när jag är sjuk!) talar om för mig att något händer som är värt att undersöka närmare.
Var befinner du dig? Dela med er nu! Låt oss ta ut frustrationen här, inte på dem omkring oss!
Stor kram
Er trogna PCOS-kossa
